PALETTEN #258 NR 4 2004

1980-TALET OCH DET (O)MÖJLIGA ARVET

MEDVERKANDE

DK var en konstnärsgrupp bestående av Inger Arvidsson, Katrin v. Rettig, Lena Zachrisson och Amy Lindau, som var aktiva under 80-talet. De hade ett galleri, ordnade performancefester och föreställningar och arbetade mycket med ljud. Det mesta hade en kollektiv tanke. I dag verkar de i utkanten av konstscenen.

Laurie Anderson är konstnär, artist, poet och social kommentator. Hon är främst känd som performanceartist, men har också släppt flera skivor. Hon har varit verksam konstnär i gott och väl 25 år.

Nina Andersson är fotograf som arbetar med mode och konst. Hon är verksam i Sverige och New York.

Kristoffer Arvidsson är doktorand i Konst- och bildvetenskap vid Göteborgs Universitet och hans avhandling handlar om den romantiska postmodernismen. Han är även frilansande konstkritiker, knuten till Göteborgs-Posten och bildkonstnär. Kristoffer Arvidsson är även med i Palettens redaktion.

Maya Eizin Öijer är konstnär och har deltagit i ett 60-tal utställningar i Sverige och utomlands. Hon studerade vid Tokyo University of Art 1979-81. Sedan 80-talet har hon arbetat med fotomontage kombinerade med måleri där hon ofta blandar populärkulturella element med bilder ur konsthistorien.

Leif Elggren är konstnär och som rör sig fritt inom olika media, men där det ljudande just nu upptar stor plats. Han bor och arbetar i Stockholm.

Lars O Ericsson är docent i filosofi vid Sthlms universitet, författare, curator och konstkritiker.1987-2004 var han konstkritiker och kulturskribent i DN. Han bor och arbetar i Stockholm och Paris.

Eric Fischl är konstnär och verksam i USA.

Guerrilla Girls är en konstpolitisk aktionsgrupp baserad i New York. De har varit verksamma sedan 1985.

Fredric Gunve är konstnär och verksam i Göteborg. Han är med i Palettens styrelse och redaktion.

Johanna Gustafsson är konstnär och curator. Aktuell med utställningen "Mörkrets hjärta" på Göteborgs konsthall fram till 9 januari 2005.

Maja Hammarén är konstnär och journalist, verksam i Göteborg och Stockholm. Hon är även med i Palettens redaktion.

Tove Leffler är frilansande radiomakare och skribent med inriktning på genusfrågor, kultur och politik. Hon innehar även ett fanatiskt intresse för allt som har med ljud att göra.

Jean-François Lyotard (1924 - 1998) fransk filosof verksam i Paris och USA.. Några av Lyotards centrala verk är La Condition postmoderne (1979), Le Différend (1983), Leçons sur l´analytique du sublime (1991).

Yvonne Nilsson är konstvetare och konstnär. Hon läser för närvarande idé- och lärdomshistoria.

Ylva Ogland är konstnär och curator. Hon är en av de konstnärliga ledarna för Tensta konsthall och driver Konst2 tillsammans med Rodrigo Mallea Lira och Jelena Rundqvist.

Frans-Josef Petersson är frilansande curator och redaktör för NU-E (www.nu-e.nu).

Lina Selander är konstnär, som bor och arbetar i Stockholm. Hon arbetar med video, text och ljud.

Fredrik Svensk arbetar som lärare i konst- och kulturteori vid Högskolan för Fotografi och Film, Göteborgs universitet. Han är också verksam som frilansande konstkritiker, föreläsare och översättare.

Sinziana Ravini är konstvetare vid Göteborgs Universitet samt doktorand vid Heidelbergs Universitet med inriktning på nyare tysk litteratur. Hon arbetar även som översättare och sitter med i Palettens redaktion.

INNEHÅLL

Kristoffer Arvidsson: Upplösningens arv - eller att skapa ett decennium

Fredric Gunve och Maja Hammarén: Det omöjliga arvet från 80-talet - Upprop om självkritik och limpistol

Jean-François Lyotard: Svar på frågan: Vad är det postmoderna?

Fredrik Svensk: Del A. Nedslag i samtidskonstens postmoderna arv

Tove Leffler: Brus, samtal och ett och annat läte

Johanna Gustafsson: Konst, Feminism och min mamma Mona
Tredje delen i videotrilogin Right now I´m too sad to tell you

Anna van der Vliet: Intervju, Guerrilla Girls - snart tjugo år
Affischen The Advantages of being a Woman Artist

Sinziana Ravini: Måleriets tillflyktsort - det psykosexuella dramat.
Om Eric Fischl och Ylva Oglands konst.

Lars O Ericsson: Del 1. Till försvar för 80-talets konst

Lars O Ericsson: Del 2. I symbolernas rike

Yvonne Nilsson: Postmodernism - eller modernismens subversiva strategier?
Tillbakablick på 80-talets debatt kring utställningen Implosion.

Frans-Josef Petersson: Den frånvarande kritiken

Fredrik Svensk: Del B. Mot en tredje (konst)kritik

Kristoffer Arvidsson: Den svala ytan, veckad - om Maya Eizin Öijers konst

FÖRORD AV ANNA VAN DER VLIET

Det dåliga självförtroendet

Många konstnärer, konstkritiker och institutioner i Sverige av idag tycks lida av dåligt självförtroende. Det har blivit tabubelagt att försöka definiera vad konst är eller vilken roll den spelar. Det är min övertygelse att bryderierna kring dessa grundläggande frågor är en stor anledning till den genomgående osäkerheten.

Jag tillhör en generation född på 70-talet, som uppfostrats med mottot gör vad du vill bara du blir lycklig. Vi är en privilegierad generation med oändliga valmöjligheter och för vilken ingenting är omöjligt. Men den fria uppfostran har flera baksidor, den goda intentionen till trots. Frihet under ansvar har i realiteten kommit att bli mycket ansvar och lite frihet. Att som barn behöva formulera sina egna begränsningar och sina egna regler leder ofta till ångest och frustration över den egna meningslösheten. Samma anda genomsyrar konstvärlden. På konsthögskolor skall eleverna själva delta i utformningen av stora delar av utbildningen. I utställningar förväntas betraktaren inte bara uppleva konsten utan till och med vara medskapare av den, oftast med ytterst lite eller helt obefintlig bakgrundsinformation. Denna ansvarsförskjutning är ofta förtäckt i ideologiska argument. Från lärare till elev kan det låta "det finns ingen given verklighet eller fasta sanningar" med andra ord jag vill inte hävda att något är rätt i rädsla av att ha fel. Eller i utställningssammanhang "vi vill inte skriva folk på näsan" med andra ord genom att inte delge betraktaren tillräcklig information skapar vi en osäkerhet och minimerar därmed risken att få kritik.

Frihet under ansvar inbegriper en avsaknad av ramverk och gränser. Det sägs att konstens uppgift är att spränga ramverk och utmana gränser. Men hur kan man utmana gränser som inte finns? Det är i stort sett tillåtet att göra vad som helst. Åtminstone i teorin. Men det största problemet med mottot gör vad du vill bara du blir lycklig, är att det inte är sant. För visst finns det krav och sanningar, det är bara det att de är osynliga. Istället råder en outtalad konsensus kring vad som är tillåtet och vad som inte är det, och vad som är bra eller dålig konst. Vad denna skenbara frihet skapar mer än något annat är en osäkerhet och ett dåligt självförtroende.

1980-talet och det (o)möjliga arvet

När Artforum och NU för inte så länge sedan gjorde nummer om 80-talet handlade det mest om nostalgiska tillbakablickar. Vad Paletten här vill göra är snarare att lyfta fram några röster utifrån en generation född på 70-talet och som inte har upplevt 80-talets konstliv, men som påverkats, inspirerats eller rent av skytt arvet från denna tid. Hur är det att växa upp med fri uppfostran i en postmodern anda där allt är relativt och fragmenterat och utan uttalade fasta sanningar att förhålla sig till? Och vilka effekter har det på den unga samtidskonsten?

Titeln 1980-talet och det (o)möjliga arvet är inspirerad av konstnärerna Fredric Gunve och Maja Hammaréns upprop, där de skriver att det är dags att ta farväl av det kaos som postmodernismen lämnat efter sig. De anser att det postmoderna arvet lett till att konsten har försvagats, förslöats och förlamats. Fredrik Svensk ger ett annat perspektiv på samtidskonstens postmoderna arv och sätter det i relation till en identitetspolitisk problematik.

Jean-François Lyotards text "Svaret på frågan: Vad är det postmoderna?" ingick i antologin Postmoderna tider? från 1986 (red Mikael Löfgren och Anders Molander), men publicerades ursprungligen i den italienska tidskriften Alfabeta redan 1982. Lars O Ericssons två artiklar "Till försvar för 80-talets konst" och "Symbolernas rike" publicerades i DN 1987 och inledde Konstdebatten som Yvonne Nilsson skriver mer om i artikeln Postmodernism - eller modernismens subversiva strategier?. Lars O Ericsson har under snart tjugo år varit en av de ledande rösterna inom den svenska konstkritikerkåren. Att den radikala nyläsningen av 80-talets samtidskonst, som Ericsson efterlyser i dessa två artiklar, fått genomslag råder det med facit i hand ingen tvekan om.

Några av artiklarna pekar på dagsaktuella problem kring konstkritikens roll (Frans-Josef Petersson och Fredrik Svensk). Ett par bidrag lyfter fram nya tolkningar av konstnärskap från 80-talet och sätter dem i relation till en samtida kontext (Kristoffer Arvidsson och Sinziana Ravini), medan andra diskuterar händelser och riktningar då och nu (Tove Leffler och Yvonne Nilsson).

I verket Konst, Feminism och min mamma Mona, som utgör tredje delen i trilogin Right now, I´m too sad to tell you (2003-2004), har konstnären Johanna Gustafsson utgått från ett tal skrivet 1974 av radikalfeministen Andrea Dworkin, vilket Gustafsson översatt till svenska och gjort ändringar i. På detta nummers omslag återfinns ett porträtt av Johanna Gustafsson taget av fotografen Nina Andersson. Johanna Gustafsson är inspirerad av den konstpolitiska gruppen Guerrilla Girls, vars affisch The Advantages of being a Woman Artist från 1987 är inhäftad i mittuppslaget (i sann 80-talsanda!). Affischen åtföljs av en intervju med Guerrilla Girls som snart varit verksamma i tjugo år.

Med detta nummer har tidningen fått en ny grafisk profil, framtagen av formgivarna Camilla Blomgren och Lisa Sandström. Paletten har också en nybildad redaktion bestående av Kristoffer Arvidsson, Fredric Gunve, Maja Hammarén och Sinziana Ravini. Den nya formen är en reflektion av ett nytt skede för Paletten. Kalla det ett generationsskifte.

November, 2004 Anna van der Vliet

Paletten, Heurlins plats 1, 413 01 Göteborg Tel: 031-743 99 15