Det är en riktigt dålig idé, som skulle låta de nationella, etniska och politiska hänsynen härska oinskränkt över konsten.

Och det är ju just det som är problemet, redan idag.

För mycket politik, för lite konst.

Venedigbiennalens nationella paviljonger är, precis som eurovisionsschlagerfestivalen, ett sätt för länder att marknadsföra sig själva, och sina kulturprodukter. De länder som oftast kammar hem det mesta av uppmärksamheten - USA, Frankrike, England - gör likadant, år efter år.

Dom gör separatutställningar. Allt ljus på en konstnär, rejäl satsning, inget tjafs. När 76 länder tävlar om uppmärksamheten är det det som fungerar. Så varför inte välja en norsk konstnär till nästa biennal? En svensk till 2011, en finsk till 2013. Och så vidare.

Det kommer bli jättebra.

Bilden vi inte fick se

Aftonbladet 2007-03-07
Petter Lindgren

Det är skit med den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen. Sverre Fehns byggnad från 1962 är stilig, men lämpar sig inte för grupputställningar.

Intrycket blir i stället fragmentariskt, och besökarna tenderar att vara mest intresserade av de tre symboliska almarna som visionärt expanderar ut genom byggnadens tak. Ja, åtminstone om man får tro Gareth Harris, tidigare redaktör för The Art newspaper, i senaste numret av Paletten, med biennaler som tema. Kim Levin, New York-baserad konstkritiker, går också i gång på träden, och menar att dessa tycks skära genom en skog av missriktade avsikter.

Presentationen 2007, med Fluxus-ikonen René Block som curator, var inte bara ett fiasko utan dessutom pinsam, enligt Levin. Två svenskar, Jacob Dahlgren och Sirous Namazi, snodde åt sig allt utrymme medan norrmännen och finländarna förpassades till marginalen. Detta trots att Finland så sent som 2005 hoppade av med anledning av en liknande snedfördelning. Om de generösa välfärdsstaterna i Norden inte kommer överens finns det knappast heller mycket hopp för resten av världen , avslutar Levin. Artforums Lauren Dyer Amazeen framstår vid en jämförelse som misstänkt snäll. Den nordiska sammanställningen, med titeln Welfare - fare well (farväl välfärd), var tänkvärd och Blocks generösa arrangemang spelade en betydelsefull och samlande roll . Besökarna stannade också kvar i paviljongen längre än vanligt, menar hon.

Ett dubbelnummer enbart om biennaler låter torrt som fnöske, men håller faktiskt distansen ut. Ronald Jones litterära kartläggning av Felix Gmelins installation Tools and grammar, det enda nordiska bidraget på huvudutställningen i Venedig, är en uppslagsrik höjdare. Redaktören Sophie Allgårdh skriver om Moskvabiennalen och ger flera exempel på hur den ryska konstvärlden hemsöks av statlig censur och kyrklig makt. Misshagliga konstverk beläggs med exportförbud av kultur- ministern Alexander Sokolov, som den sibiriska konstnärsduon Blue Noses fotomontage med trion Pusjkin, Putin och Kristus. Det är kuslig läsning som får bråket kring den nordiska paviljongen i Venedig att framstå som ett lyxproblem.

Fakta:
Tidskrift
PALETTEN Nummer 4-2007/1-2008