PALETTEN #276 Nr 2 2009
KONSTKRITIK
Sydsvenskan 2009-06-26
Thomas Millroth
"Favorit i repris. Konstkritiken granskas på knastrande prosa.
Kritikerna själva, Magdalena Dziurlikowska, Ulrika Stahre, Måns Holst Ekström och
Peter Cornell bjuder på formuleringskonst och spännande tankar. Paletten 2/2009."
Duger konstkritiken? Paletten blandar angrepp med försvar.
DN 2009-07-25
Ingela Lind
Konstkritiken är usel. Sådant är kul att skriva. Malligheten själv!
Men vad menas då med ”konstkritiken”? Tidskriften Paletten har givit ut ett helt nummer om saken (2/09). Till försvar för kritiken som företeelse i dag när eftertanken är som mest hotad? Nja. Här finns också gott om angrepp.
Och så ska det vara. Konstkritiken har naturligtvis både definitions- och värderingsproblem när konsten vränger sig och expanderar åt alla håll. Dessutom får den sin beskärda del av samhällets konsthat. Problemet är bara oklarheten om vad vi talar. För begreppet konstkritik är i dag något annat än praxis och minst lika vagt som begreppet konst.
Preciseringar saknas i det annars fylliga Palettennumret. Dagskritiken som definierad och regelstyrd praktik löses ju upp på samma gång som konstens gränser löses upp. Till detta kommer en publicistisk kampsituation. Konsten har så att säga blivit för häftig för att förbehållas konstkritikerna. Konstens närhet till pengar, skandaler och societet är så smaskig att efterhandskritiken trängs ut. Förhandsreportage och krönikor vinner terräng, medan kritiken tvingas bli instrumentell och därmed mallad och tråkig. Och den osäkrare, ibland mer litterära och mindre klatschiga analysen är i dag nästan ett fornminne.
Paradoxalt nog visar flera författare i Paletten en nyfikenhet på just en sådan typ av orena konsttexter, som kan härledas ända tillbaks till 1700-talet och Denise Diderot. Dennes kritiska nyhetsbrev var mycket mer mångstämmiga och eklektiska än vår tids konstkritik, skriver Marta Schwendener i en artikel som översatts från den amerikanska tidskriften Village Voice. Och som slutar med förhoppningen: ”När allt kommer omkring är det oftast först när marknaden och alla andra har tröttnat och gett upp som det blir intressant.”
Listor kan inte ersätta kritik
SvD 2009-07-05
Annina Rabe
Sommaren är listornas högsäsong. Kulturlistorna firar triumfer i media på ett sätt som möjligen bara överträffas när året ska sammanfattas i december: De här böckerna skall du läsa, de här filmerna skall du se, de här utställningarna får du helt enkelt inte missa i sommar! Dels handlar det om att kompensera för en viss nyhetstorka; dels är sommaren den enda tid då många stressade yrkesarbetande människor förväntas hinna ägna sig åt kultur. Böckerna i hängmattan ni vet.
Många läsare gillar dessutom listor för att de är snabblästa och användbara: jag skall ärligen erkänna att jag gärna läser till exempel Guardians eller Times de här böckerna skall du läsa i sommar-listor och ofta hittar något där som jag annars hade missat i årets utgivning.
Men listor är ju rent generellt en styggelse, det vet varenda kritiker i kulturbranschen. Vår yrkeskår hatar listor, rekommendationer och korta tips; dessa utgör det värsta hotet mot vårt jobb, anser de mer dystopiskt lagda av oss. Listor står för populism, snuttifiering och det mesta som kan locka läsaren iväg från den seriösa kritiken.
Jag läste häromdagen det senaste läsvärda numret av konsttidskriften Paletten, som handlade just om konstkritikens framtid och underförstådda kris. Det var intressant, inte minst att för mig som är litteraturkritiker. Jag som hade trott att det mest var den seriösa litteraturkritiken som befann sig i kris! Nu ser jag att konstkritiken brottas med väldigt liknande frågor som vi inom litteraturkritiken; handlar det om att värdera kvalitet eller att förmedla en subjektiv upplevelse? Behöver det ena utesluta det andra? Är man smakdomare eller vägledare? Är kritik i sina bästa stunder en konstform i sig? Bör man sträva efter att vara begriplig eller ej? Och framför allt oroar man sig för framtiden.
En kollega på redaktionen berättar att redan 150-årsjubilerande Verner von Heidenstam sa upp sin prenumeration på SvD efter bara några år på grund av förflackning och oroande tendenser på kultursidorna. Kritiken och kultursidorna har kort sagt alltid befunnit i kris, men så är också vi kritiker och författare en samling Krösa-Major som ibland ockar och vojar lite mer än vi mår bra av. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det finns ett hot mot kritiken idag, i en mediakultur som bygger alltför mycket på tyckande, lättuggade rekommendationer och åsikter med snabbt bäst-föredatum.
Men det gäller nog för oss att sluta voja och bevisa att det ena inte behöver utesluta det andra. Att en och annan sommarlista inte innebär döden, men aldrig kan ersätta en intressant recension. Jag tycker att Palettens kritiknummer utstrålar just den vagt optimistiska känslan.
Kris i kolonin
KvP 2009-06-14
Conny C-A Malmqvist
Hur mår egentligen den svenska konstkritiken? Klarar de inte av ett fördjupat umgänge med verken? Conny C-A Malmqvist letar efter en "konstigare" kritik, men saknar röster utanför kritikerkolonin.
Regn och rusk skrämde nog bort en och annan som tänkt komma till Galleri Krets i fredags, där Palettens rykande färska konstkritikernummer presenterades och diskuterades. Nu blev det en lite väl avkyld tillställning för en liten skara där diskussionens vågor inte alls gick höga. Konstkritikerna Magdalena Dziurlikowska, Måns Holst-Ekström och Dan Jönsson talade om sina texter som ingår i numret. Jönsson kom genast in på några centrala problem som konstkritiken står inför. Hur bedömer man ett konstverks kvalitet? Konstbegreppet har exploderat. Allt kan bli konst och konsten har blivit global.
Hur ska man kunna bedöma ett verk som skapats i en helt annan kontext än den kritikern själv lever i? Tar man då inte den lätta vägen och utgår från katalogtexter och nöjer sig med att referera och beskriva? I Paletten är professor Dan Karlholm vid Södertörns högskola inne på liknande tankegångar. Men han är betydligt hårdare och mer polemisk. Han inriktar sig på den svenska konstkritikerkåren som sågas längs fotknölarna. Uppfriskande! Professor Karlholm kommer utifrån och ser på kritiken utan någon hänsyn. Han anser att ”det mesta som skrivs under beteckningen konstkritik är varken konst eller kritik eller konstkritik i ordets vidare och internationellt gångbara mening, som handlar om ett fördjupat verbalt umgänge med verken. I svensk press rör det sig vanligen om en blandning av konstjournalistik och konventionell vagt inkännande konsthistoria.”
Jag är beredd att ge honom rätt. Även om jag själv är konstkritiker och kanske rentutav drabbad av hans kritik. Många så kallade konstrecensioner är ett slags pliktskyldigt redovisande av utställningen, som också Dan Jönsson påpekade. Recensionerna avviker inte nämnvärt från pressreleasen, katalogtexten eller vad konstnären berättar för recensenten vid pressvisningen. Om någon recensent dristar sig att komma med ett värdeomdöme, så är det ofta svepande och dåligt eller inte alls underbyggt. Karlholm skriver: ”Ett verk var visst bättre än ett annat, men varför och på vilket sätt?” Karlholm anser att recensenten tycker till utan att argumentera för sina slutsatser. Okej, men var det bättre förr? När jag började skriva konstkritik i början av 1990-talet så dominerade den postmoderna teoribildningen. Recensionerna var som hämtade från franska filosofiseminarier. Teoretiskt överlastade med ogenomtränglig filosofisk jargong. Ofta förstod man inte vad texten hade med utställningen att göra. Den tiden är förbi. Och det är väl det.
Men hur ska då konstkritik skrivas i stället? Här blir Karlholm både svävande och motsägelsefull. Han vill ha en ”mer konstnärlig eller åtminstone konstig” konstkritik. Och mer ”egensinnig”, samtidigt som han tror att förnyelsen kan komma från konstvetenskapligt håll. Men då blir den nog inte särskilt ”konstig”, utan mer akademisk och betydligt torrare. Sveriges kanske bäste konstkritiker, Peter Cornell, skriver i sin text om en högst aktuell tendens som konstteoretikern Boris Grays uppmärksammat – ”vi lierar oss med konstnären, vi stöder hans eller hennes kritiska inställning till samhället.” Så fort det börjar storma om ett konstverk sluter sig konstvärlden samman och kritikerna stiger upp på barrikaderna för att försvara samtidskonsten mot den yttre fienden. Mot ”arga skattebetalare” och andra som inte gillar att konsten utmanar och träder över legala och moraliska gränser. Exemplet med Anna Odells fejkade psyksjukdom är talande.
Palettens kritikernummer innehåller flera tankeväckande texter, men problemet är att flertalet av skribenterna är konstkritiker. De är insiders. Det hettar inte till mer än i professor Karlholms text. Det är svårt med självkritik och svårt att kritisera kolleger. Jag hade gärna sett fler oberoende skribenter, exempelvis konstnärer som blivit ”utsatta” för konstkritik.