PALETTEN #266 Nr 4 2006
KONSTPEDAGOGIK - DEN FRIA KONSTNÄREN OCH BOLOGNAS DIKTAT
Recension Paletten
Helsingborgs Dagblad 2007-02-14
Linda Fagerström
Äntligen har Paletten tagit sig i kragen. Äntligen ett genomarbetat nummer med 100 procent spännande och läsliga artiklar. Äntligen finns det en redaktör som styr och håller samman; Sophie Allgårdh, som efter två nummer som vikarierande chefredaktör nu är ordinarie.
Anslaget är journalistiskt, även om innehållet ändå behåller sin ämnesspecifika, djupborrande karaktär -- det handlar fortfarande om konst och på ett initierat sätt. Temat är konstpedagogik. Det handlar dels om hur konstnärsutbildningarna i Sverige ska inpassas i den nya högskolereform som ska harmonisera europeiska universitetsutbildningar (kallad Bologna-processen) och dels konstpedagogik i mer konkret bemärkelse: hur man arbetar som pedagog på ett konstmuseum, bland annat.
Ett av många resultat av Bolognaprocessen är, att man numer kan doktorera vid en konsthögskola. Två skribenter (Pontus Kyander och Kristoffer Arvidsson) rapporterar ur varsin synvinkel från de första svenska doktorsdisputationerna i fri konst, som skedde i höstas i Lund. Peter Cornell funderar kritiskt kring Bolognaprocessen och Torsten Kälvemark (ordförande i Vetenskapsrådets arbetsgrupp för konstnärlig forskning och utveckling) intervjuas om konsthögskolornas möjligheter att vägra anpassa sig till modellen. Även i bild kan debatten sägas pågå. Utspridda i hela numret ligger nämligen Wang Qingsongs fotografier som skildrar överambitiösa pedagogiska situationer, ofta med komisk-ironisk skruv. Ämnet konstpedagogik blir alltså varierat och engagerat genomlyst på flera sätt.
Med utgångspunkt i queerpedagogik och de queervisningar som Moderna museet och Nationalmuseum numer erbjuder samtalar några museipedagoger (Magdalena Dziurlikowska, Anders Karnell och Patrik Steorn) om konstens tillgänglighet på museer. I queervisningarna omtalas konstnärskap och konst ur ett icke-normativt perspektiv och det "självklart" heterosexuella tolkningsföreträdet ställs åt sidan. På ett kunnigt och medryckande sätt för de tre diskussionen om fördelarna som finns och de fallgropar som de stött på och reflekterat över. Några bildanalyser av kända verk återges också som exempel på vad queervisningarna kan innebära. Även här blir det alltså varierat: samtal, analys och presentation. Utmärkt!
Sist vill jag nämna Nils Forsbergs text, kallad "9 punkter för en bättre konstkritik". Även om han hävdar att kritik inte behöver vara pedagogisk blir den konstkritik som följer punkterna nog det i alla fall -- på ett bra sätt, alltså! Det ligger något befriande icke-mystifierande självklart i själva idén att skriva en lista över dessa punkter. Som om Nils Forsberg på en gång lyckas avslöja alla yrkeshemligheter en konstkritiker eventuellt har och samtidigt visa att de inte är så komplicerade, egentligen. Forsbergs korta med innehållsrika artikel kan på så vis sägas vara signifikativ för hela detta Paletten-nummer: borta är det tidigare ibland alltför mystifierande och introverta draget och i dess ställe har en intelligent och närvarande, ärligt konstälskande röst trätt fram.
Suspekt att doktorera i fri konst?
Borås tidning 2007-02-20
Inger Landström
Sedan i höstas kan man i Sverige bli filosofie doktor i fri konst. Det innebär att forska i sin egen konst, inte i andras. Ungefär som att slå knut på sig själv, kan det tyckas. Och den uppfattningen vederläggs på intet sätt i senaste numret av konsttidskriften Paletten (4/06), där Pontus Kyander och Kristoffer Arvidsson debatterar ämnet. "Doktorshattar i fri konst - en suspekt verksamhet" är rubriken, och att döma av deras initierade beskrivningar av hur de första disputationerna gick till - tre stycken samma septemberdag vid Konsthögskolan i Malmö förra året - finns det skäl att hålla med. Men deras kritik går betydligt djupare än så: de ifrågasätter hela det nya systemet.
Kristoffer Arvidsson är konstkritiker och doktorand vid institutionen för konst- och bildvetenskap vid Göteborgs universitet. Pontus Kyander är fil lic, konstkritiker i Sydsvenska Dagbladet, curator och tidigare redaktör för SVT:s Bildjournalen och Format. Båda oroas framför allt av de följder den nya doktorsgraden får för svenskt konstliv. Om lärare och professorer vid konsthögskolorna i fortsättningen ska rekryteras enbart på akademiska meriter utestängs i stort sett alla nuvarande professor och de flesta konstnärer av betydelse i landet, påpekar Kyander och ser framför sig ett skyddat akademiskt revir där dessutom urvalet är öppet för manipulation eftersom så få doktorander antas. Bakgrunden är den högskolereform, kallad Bolognamodellen, som syftar till samordning mellan de europeiska länderna. Konstfacksprofessor Peter Cornell uttrycker farhågor för att den högre konstutbildningen i Sverige ska inordnas inom alltför snäva ramar. Liknande tankegångar framför Torsten Kälvemark, som under en lång rad år följt Bolognaprocessen för Högskoleverket.
Övergripande samtal saknas
Svenska Dagbladet 1C 2007-02-24
Mats Arvidsson
På den tiden jag försörjde mig som konstpedagog, då var det raka rör. Då skickades man ut till Sölvesborg eller Surahammar eller Vännäs tillsammans med en samling tavlor, utvalda av Riksförbundet för bildande konst såsom varande lämpliga att göra ett gäng 13-åringar till bättre och rikare människor.
Saken har blivit mer komplicerad med tiden, den framgår av det nya, klart läsvärda numret av Paletten, med konstpedagogik som tema. Huvudnumret handlar inte ens om utåtriktad konstpedagogik, utan om den så kallade Bolognamodellen, ett EU-projekt avsett att göra Europas högskolor mer lika varann, och dessutom pressa in de konstnärliga utbildningarna i mallen, med poäng, examina, mätbara resultat och allt annat som normalt ingår i högre utbildning. Hela detta sjok kallas debatt, men eftersom alla deltagarna, med rätta, är lika skeptiska till tanken så blir det inte mycket till debatt. Men det kanske inte gick att hitta någon förespråkare för systemet.
I övrigt handlar det till exempel om queerpedagogik, om konst för blinda och om konstutbildningen i Kina efter Mao, i Wang Qinsongs fotografier, på en gång vassa och sorgliga. Allra mest läsvärd är kanske Steven Kaplans muntert ilskna uppgörelse med museiarkitektur i allmänhet och nya MoMA i synnerhet, och läser man den med vårt eget nya Moderna museet i bakhuvudet så skadar det definitivt inte. Det jag saknar är möjligen någon mer övergripande diskussion. Varför skall vi ha konstpedagogik, måste alla nödvändigtvis förstå konst, blir man verkligen en rikare och bättre människa av konst? Den diskussionen finns inte, och det är litet synd, hur intressanta de andra diskussionerna än är. Det kanske inte har hänt så mycket på 30 år ändå.