- Förord
- Innehåll
- Medverkande
- Återförsäljare
Johan Lagergård, Stilleben (1980), olja på duk, 115 x 80 cm.
Ett ryskt generalsporträtt i respektlös Arcimboldostil upprörde
sovjetiska diplomater i Sverige. Genom påtryckningar försökte de få hela utställningen
Härlig är jorden stoppad.
Artikel: Peter Ekström & Sophie Allgårdh: Vänsterns flathet mot Sovjet gisslas
Censur & konsensus
När jag för några år sedan skrev boken Svensk konst i världen slogs jag både av djärvheten och ensidigheten i den svenska utställningspolitiken gentemot utlandet. Inget annat land kan ha skickat ut en så ideologiskt laddad konst som Sverige gjorde genom statliga Nunsku (Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet) på 1960- och 70-talet.
Lena Svedbergs explosiva bilder av västvärldens politiker och utsugare i bara mässingen skapade en kallsvettig stämning på Parisbiennalen 1969. Samma effekt fick hennes porträtt av bröderna Kennedy och Lyndon B Johnson med byxorna neddragna på Swedish Art: A Contemporary Theme i Japan 1972. Längre bort från svenskt Orreforsglas kunde man inte komma.
Nunsku samarbetade med diktaturer i östblocket men inte med juntastyrda länder som Grekland och Spanien. Efter en utställning med grafik och svenska satirteckningar i Havanna kommenterade curatorn Göran Nilsson: »Kubanerna gillade i synnerhet EWK. Han var politiskt spetsig, men samtidigt godtagbar eftersom han inte kritiserade systemet på Kuba«. 1960- och 70-talets politiska konst där udden riktas mot västvärlden och USA-imperialismen har sin givna plats i våra museer samtidigt som konstnärer och intellektuella i en allmän konsensus och flockmentalitet vägrade se stormakten Sovjetunionens övergrepp. I sin bok Våga Se! från 1983 går Bengt Olvång mystiskt förbi Härlig är jorden, den utställning vi berättar om i Paletten. Jag har heller inte sett den dokumenterad i något annat översiktsverk, förutom några rader av Lena Boëthius i Konstens Göteborg från 2002.
I detta nummer av Paletten lyfter vi fram konst som rör sig en bit bort från allfarvägarna, som glömts bort eller som förträngts. Härlig är jorden som öppnade på Frölunda kulturhus i Göteborg 1980 var en stor och larmande exposé långt från Nunskus ideologiska kurs. I en uppskruvad retorik gisslade ett gäng konstnärer Sovjetunionens aggressiva maktanspråk och den svenska vänsterns undfallenhet alltmedan sovjetiska diplomater ropade på censur.
Men vi vänder också blicken västerut, till New York där Madeleine Hatz med poetisk terrorism gör blixtsnabba ingrepp i staden. Efter den 11 september kritiserar hon i olika aktioner USA:s stormaktspolitik och slåss mot censuren.
Skulptören Christian Eriksson formulerade under 1900-talets början ett nytt sätt att presentera maktens män i det offentliga rummet. I stället för att placera ett hyllande hjälteporträtt på sockeln fick en bonde med armborst representera Engelbrekts frihetssträvan. Men någon konsensus nåddes aldrig bland beställarna. Richard Sangwill visar i sin artikel om Bågspännaren hur politiker med estetiska och politiska pekpinnar utmanövrerade konstnären.
Skulptören Ingolf Kaiser bearbetar med sina skulpturer nazismens härjningar. Minnet och glömskans mekanismer aktualiseras också av Museet för glömska i Norrköping, som riktar sin kritik mot massmedias förflackade bild av krigshändelserna i Irak. Tack Johanna Ekström för det konstverk du skapat för det här numret av Paletten, ett verk i text och bild om familjespråkets bojor.
Sophie Allgårdh, chefredaktör