Främre omslag: Irwin, Was ist Kunst, Tbilisi, 2007.
I samarbete med georgiska armén, 13.10. 2007.
Den slovenska konstnärsgruppen Irwin grundades 1983 och består av Dušan Mandic, Miran Mohar, Andrej Savski, Roman
Uranjek och Borut Vogelnik. En stor utställning med Irwin visades i Århus Kunstbygning i februari och mars i år. Verket
Was ist Kunst är här utfört i samarbete med georgiska armén och är en i raden av samarbeten med olika länders arméer.
Metoden har använts av Irwin redan från början: en överidentifiering med makten och nationen som fungerat både humoristiskt
och obehagligt.
Foto: Bojan Radovia
Bakre omslag: Daniela Comani: Ich war’s, installationsbild, Kunstwerke Berlin.
LEDARE AV ULRIKA STAHRE
Konstens texter
Textens konster
Konstens konsumtioner.
Så snyggt och stolpigt hade jag ställt upp arbetet med det här numret av Paletten. Något om en sorts brytpunkt, mellan konsten och andra verkligheter, mellan konsten och politiken. Ramarna – i överförd bemärkelse – vad består de av? Vad händer i glipan mellan konst och liv? En politisk konst betyder sällan något utanför sin konstvärld, den kan ju både ses och köpas av dem den kritiserar, dess radikalitet stannar i verket. Ramarna tycks för breda, överlastade, tjocka.
Egentligen rör sig alla texter om konst kring dessa frågor: ingen konstkritiker kan undvika att fundera över dem. Så fort vi har valt en utställning framför en annan, ett angreppssätt framför ett annat så handlar det både om konventioner och om att kunna och vilja uppfatta och tolka konstverk, utställningsidéer och utspel. Konstens fransar. Det som inte är instrumentellt men som ändå gör att konst kan upplevas som viktig, angelägen och minst lika debatterande som en text.
Jag bad några skribenter jag gillar att skriva något fritt valt utifrån mina inte helt färdigtänkta idéer om ”konstens funktioner”. Texterna blev förstås lika olika som skribenterna, och svåra att egentligen binda samman. Det gemensamma för flera av dem är resonemang kring möten med konst. Vad ser jag? Och vem blir jag när jag ser? Camilla Hammarström skriver om konsten som ett människoblivande, Jenny Tunedal om att se sig själv i andra, om betraktandet som en väg både bort från förståelse och tillbaka igen.
Andra nålar fast konstpolitiken: Jelena Zetterström maktstrukturerna i Malmö – en konsthatande konstpolitik – och Linda Fagerström Moderna museets könspolitik – som för närvarande tycks domineras av en vilja att främst bevara och förstärka traditioner, inte att tänka nytt. Dan Jönsson skriver om politiken i verk som har människan som material på en global spelplan och Irit Rogoff om kritikens olika nivåer: kritikaliteten som ett sätt att gå vidare från kategorisering till en mer prövande, mindre förutsägbar praktik. En tanke om konstens texter som känns fri och uppfriskande.
De konstverk som publiceras i det här Palettennumret tycks vara varandras motsatser: På den ena sidan Det var jag. Dagbok 1900–1999, ett långt textverk av Daniela Comani, korthuggen prosa satt i gammaldags skrivmaskinsstil. På den andra explosiva arkitekturskisser för Årstafältet söder om Stockholm, laddade med pratande vilddjur och signerade Lars Mikael Raattamaa och Ebba Hallin. Men skenet bedrar. Comanis mäktiga megalomaniska dagbok är också den ett omritande av kartan, när enstaka händelser av helt olika dignitet mixas samman och får en gemensam status – medan toussaint l’ouverture årsta är vision, framtid, historia åt andra hållet. Här tänjs konsten, texten, arkitekturen i ett ”utmana verklighetssinnet och träna möjlighetssinnet är konsten säger musil det är kant rakt av egentligen”.
Det stora och repeterande jag som förekommer hos Comani (som diskuteras, förgrenas, pluraliseras i Jenny Tunedals artikel) leder tanken till vårens litterära händelse. Medan detta nummer låg till sig i några människors datorer och skallar kom Lars Norén ut med sin dagbok, en jagberättelse om samtiden, på ett sätt sann. Litteraturen har rört sig mellan fiktionen och livet det senaste året, en trend som varit seg, provocerande och problematisk och vars slut det är svårt att föreställa sig. Kanske en möjlighet för texten att erövra världen på nytt och på ett grundligare postmodernistiskt vis bli läst bara som text eftersom alla andra läsningar blir omöjliga – eller textens död om den sakta bedöms som mer och mer ointressant.
I textens form blir det skapande jaget i allmänhet tydligare än i en bild, även om det finns undantag. Och i en samtidskultur så full av jag jag jag blir detta mer svårfångade jag i ett visuellt verk intressant. Något som kritikern eller vem som helst som vill omvandla bilden till text måste förhålla sig till. Där, i det förhållandet, vill jag hitta konstens texter.
Ulrika Stahre